Opinion: Fildelning och Rättighetskonglomeraten

Kommersiellt utnyttjande av  rättighetsskyddat material. När immaterialrättslagarna skrevs 1960 var syftet att skydda rättighetsinnehavarna mot att någon annan kommersiellt utnyttjade deras rättighetsskyddade material.

Exemelvis om någon kopierade ett kassettband med Bröderna Herreys och sålde på Drottninggatan för halva priset. En sådan ”pirat” tar ju faktiskt en del av intäkterna som kunder är beredda att betala för verket. Och det är ju rimligt att det är olagligt.

Däremot så ansåg man redan då att rättigheterna inte kunde utsträckas till att hindra privatpersoner att kopiera materialet. Exempelvis var det vanligt med ”dubbeldäckare” – bandspelare med dubbla kassettdeck. Syftet med en sådan apparat var naturligtvis att enkelt kunna kopiera ett band – för privat bruk.

Legalisera kopiering för privat bruk – privatkopiering!

Kassettskatten” införs för att det sker privatkopiering. Rättighetsinnehavarna gick naturligtvis i taket. De stora konglomeraten vill helst att varje uppspelning av verket skall ge ett klirr i kassan. Genom omfattande lobbyism införs en ”kassettskatt” – om man köper ett tomt kassettband så utgår en skatt på det tomma bandet.

Den skatten delas ut till rättighetsinnehavarna för att det sker en privatkopiering. Idag tas ”kassettskatt” – eller som den heter numera Privatkopieringsersättning – ut även på tomma DVD-skivor, tomma CD-skivor och faktiskt om du köper en MP3-spelare. Intressant.

Observera att även om du använder DVD-skivor för att ta säkerhetskopia på dina egna digitala foton – så tvingas du betala kassettskatt.

Du har alltså en moralisk rätt att privatkopiera film och musik – det har du redan betalt för!

När lagar ställs mot varandra så måste man göra en bedömning av proportionalitet. Precis som att rättighetsinnehavarnas kommersiella skydd inte bedömdes kunna utsträckas till privatpersoners möjlighet att ta säkerhetskopia, göra blandband och annat – så är det fullkomligt orimligt att rättighetsinnehavare ska kunna begära ut vad jag som privatperson har laddat ner (och till och med göra civil husrannsakan).

Stoppa IPRED-lagen.

IPRED-lagen är fullständigt oproportionerlig. Den skada som privatpersonen lider av att få kravbrev, kronofogdemyndigheten i dörröpningen en arla morgon för en gryningsräd eller riskera att Internet-leverantören granskar med vem, vad och hur privatpersonen kommunicerar överstiger vida den skada som rättighetsinnehavaren drabbats av.

En digital kopia är en ”cheap copy”. Det är uppenbart för varje fritt tänkande människa att de stora skivbolagen har en priskartell. Priserna på musik och film har inte minskat nämnvärt i takt med effektiviseringar i branschen – och prisdifferentieringen är minimal. Om något är olagligt så är det priskarteller.

När en CD/DVD-skiva säljs till en kund så måste den vertikala kedjan få täckning för sina kostnader: inspelning, ”mastring”, framställning av skiva (plast/aluminium/glossy papper), distribution, försäljning, POS-material och så vidare. Inom många andra branscher som effektiviserats av IT har produkterna och tjänsterna blivit billigare och/eller bättre i takt med effektiviseringen.

Men, detta händer bara om det finns konkurrens och det inte finns en priskartell. Tänk på att en digital kopia är en ”cheap copy” – marginalkostnaden för att framställa ytterligare ett exemplar är i det närmaste noll. Om man dessutom använder Internet som distributionsmedium blir det ännu mer absurt: kunderna betalar nämligen redan för den distributionsmetoden.

Problemet är att musikindustrikonglomeraten är mäktiga. En våg av uppköp och sammanslagningar har gjort att ”The Big Four” – Sony BMG, Universal, EMI och Warner står för 70 – 80% av marknaden. Och de behövs inte längre.

Ett bra exempel är bandet Radiohead. De lade ut sitt album ”In Rainbows” på sajten inrainbows.com år 2007. Kunderna fick själva välja hur mycket de ville betala för skivan. Allt från noll pence och uppåt. Enligt tillgänglig information betalade den genomsnittlige kunden 4£ för skivan. Anledningen till att Radiohead kunde göra så var att deras kontrakt med EMI hade gått ut – de var fria från bojorna.

Det vi ser nu är rättighetsindustrins dödskamp.

Sälj inte ut vår integritet och våra rättigheter för att några jäkligt rika företag har dödspanik.

Hur ska kreatörer överleva i en ”gratisekonomi”? Företrädare för rättighetskonglomeraten har grinat och klagat på att det inte går att konkurrera med ”gratis”. Ibland blir det direkt lustigt. VD för Sony hävdade den 25/2 2009 i rättegången mot The Pirate Bay att anledningen till att Magnus Ugglas senaste skiva sålde 80.000 exemplar istället för 200.000 var The Pirate Bays fel.

*lmfo*

Samtidigt hävdar de, sant eller falskt vet jag inte, att The Pirate Bay har tjänat miljoner på sin sajt. På att ”förbereda medhjälp” till distribution av filer som var och en kostar…. noll. Gratis. Zip. Zilch och Nada.

Logisk dikeskörning.

Och kikar man runt lite i det moderna samhället så ser man att det finns många, många exempel på människor och företag som lever i högsta välmåga på att arbeta i den vertikala kedjan kring information som är gratis.

Det finns mängder med programvaruföretag som ger bort sina produkter gratis. Några bra exempel är väl Linus Torvalds och Mozilla Foundation. Linux-kärnans pappa Linus Torvalds kör nog runt i sin Ferrari i San Fransisco och har det ganska bra – trots att linux-kärnan finns att ladda ner gratis. Mozilla Foundation drog 2007 in 75 miljoner USD på att utveckla webbläsaren Firefox.

När jag läste DN senast så betalade jag inte en krona. Jag läste den på nätet där DN hade lagt ut sitt material, alldeles gratis.

Att driva företag är inte svårt. Det är bara att se till att intäkterna är större än utgifterna.

Att få inkomster är heller inte svårt: det är bara att vara bättre än sina konkurrenter på kombinationen av ”Price, Place, Promotion och Product”.

Men det verkar som om marknadsförarna på The Big Four missar helheten.

För om man gör en enkel SWOT-analys över privatkopiering kontra erbjudandet från rättighetskonglomeraten så ser man snabbt:

Price: Ja här vinner privatkopieringen lätt. Ju lägre pris för samma produkt desto bättre.

Place: Det som rättighetskonglomeraten är besatta av är att styra hur och var du använder deras material. Om du privatkopierar så styr du själv på vilken maskin, när och hur du använder materialet. De vill streama. De vill göra så att titta på filmer på andra enheter än den dator/telefon du köpt materialet till – eller bara på en DVD-spelare. De vill se till att du tar på dig gummistövlarna och plogar dig till videobutiken i snöslasket – kontra att ladda ner filmen/TV-programmet/musikalbumet. På 10 minuter från det att du bestämde dig att du ville se filmen kan du börja titta. Privatkopieringen vinner igen…

Promotion: Här är ett område som rättighetsindustrin borde vinna. Det är en enkel story att sälja in – du bör betala en slant till de som skapat materialet. Vi gör det enkelt för dig – använd vår lagliga tjänst. Men de misslyckas kapitalt. De som gnäller högst och värst är multimiljardärer till artister som Madonna, Metallica och ABBA-Björn. Rättighetskonglomeraten lyckas istället att göra sina kunder förbannade – storyn känns orättvis och girig.

Product: Här är också ett område som rättighetsindustrin borde vinna. Se till att det finns profesionella undertexter. Bra kvalitet (hög upplösning t.ex) på det nedladdade materialet. En tjänst som gör det lätt att hitta det jag vill ha. Relaterade verk. Upptäcka nya artister och regissörer. Istället gör de tvärtom. Produkten, som de dessutom försöker ta ut ett för högre pris för, är sämre än den privatkopierade. Den innehåller kopieringsskydd. Produkterna som släpps är gamla jämfört med vad som finns för nedladdning via privatkopiering.

5 comments

  1. Idus

    Mycket bra skrivet! Du tar med samtliga punkter som jag själv tänkt på. Ytterligare så undrar jag varför just en musikalisk artist skall få så mycket ”i efterhand” för att någon använder hans/hennes/deras verk. En målare/skulptör kan jobba minst lika länge med att skapa ”ett verk” – men där rör det sig om en klumpsumma. Sedan blir det inte mer. Dessutom så är det inte så att Du MÅSTE köpa minst tio stycken, varav du egentligen bara tycker om två eller tre – där kan du köpa det du är villig att betala. Å bara för att du beundrar/njuter av verket varje söndagsmiddag, innebär inte mer pengar till skaparen. Utvecklingen om försäljning av kopior osv är ytterligare en vidaretanke – men inget jag väljer att ta upp här.

    Tack för tiden som getts och tagits i frågan!🙂

  2. Jonny Lindholm

    Nu kom jag lite sent med min kommentar men jag läste detta precis och måste säga att jag håller med dig i allra högsta grad. Ska bli intressant att höra hur domen låter i TPB-fallet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s