Google Reader FTW, tack för fisken NetNewsWire

Som den moderne medborgaren i informationssamhället jag är, prenumererar jag på en hel del webbsidor via RSS / newsfeeds. Det gör att jag kan hålla mig ajour med 50-talet webbsidor utan att behöva besöka dem hela tiden. Genom att använda ett bra newsfeed-program, kan jag snabbt skumma igenom rubrikerna och välja att läsa endast de artiklar som intresserar mig.

NetNewsWire var lösningen

Kriterierna för ett ”bra newsfeed-program” är att

  1. det är smidigt att avfärda en ointressant artikel
  2. det är smidigt att läsa en artikel, eller flagga den för läsning senare
  3. programmet håller reda på vilka artiklar jag redan läst / avfärdat oberoende varifrån jag väljer att kolla nyhetsflödet (min egna dator, en lånad dator eller min iPhone)

Fram tills nyligen har jag använt NetNewsWire för detta ändamål. NetNewsWire uppfyllde alla kriterier ovan, och hade dessutom en hyfsad iPhone-applikation som hålls synkad med vad som är läst / avfärdat. Jag var hyfsat nöjd.

Nyligen så annonserade Newsgator, företaget bakom NetNewsWire, att de upphör med stödet för en hel del av sina programvaror – plus att de slutar att underhålla sin egen synk-tjänst per 31 augusti. De hänvisade istället mig att ladda ner en beta av NetNewsWire som stöder synk-tjänsten Google Reader istället.

Dags att testa Google Reader

Eftersom betan av NetNewsWire (som krävs efter 31/8) inte innehåller alla viktiga funktioner (kommer senare…) och iPhone-programvaran inte alls kommer fungera efter 31/8 beslöt jag mig för att testa Google Reader istället.

Jag befarade att Google Reader skulle vara ett sämre alternativ, men att det ändå skulle vara värt att köra fram tills dess NetNewsWires iPhone-programvara och OS X-klient var helt färdiga.

Genom ett enkelt handgrepp exporterade jag min lista över webbplatser, och importerade den i Google Readers webbgränssnitt.

Sedan gick jag till startsidan för att provköra den, som jag trodde, undermåliga webbsidan. Det tog inte många minuter innan jag insåg att Google lyckats skapa en webbsida som är bättre än den fullfjädrade OS X-applikationen. Artiklar som jag skrollar förbi, markeras som avfärdade automatiskt. Den har stöd för tangentbordsgenvägar, har mycket tydligare läsbarhet och uppdateras mycket snabbare. Jag är också mycket nöjd med enkelheten varmed jag kan ”dela” en artikel för publicering på min blogg (se Blandade Klipp här på bloggen).

Wow! Det här kan man gilla, helt klart… Googles simplisiska layout framhäver innehållet, vilket ju faktiskt är det jag är intresserad av.

Låga förväntningar på mobilanpassade sidan

Men hur skulle det fungera att läsa mitt nyhetsflöde i min iPhone? Jag hittade ingen bra programvara att ladda ner och med stor skepsis skrev jag in reader.google.com i Mobile Safari (webbläsaren i iPhone), och loggade in.

bild

Jag blev imponerad direkt. Wow igen! Google har lyckats att skapa en riktigt bra mobilanpassad sida, som har fler funktioner, är snabbare och tydligare än NetNewsWire for iPhone.

Fluid för Le Grand Finale

OK. Jag är såld. NetNewsWire avinstallerades från både iPhone och mina Mac-maskiner och nu blir det Google Reader i webbläsaren för hela slanten. Men… Det känns inte helt optimalt att köra min RSS-lösning i en flik i webbläsaren. (För iPhone är jag nöjd med att ha skapat en genväg på hemmaskärmen till Google Reader)

  1. den skulle försvinna i mängden av flikar i Safari
  2. jag skulle vara tvungen att skriva in webbadressen varje gång jag vill kolla mitt nyhetsflöde
  3. min Dock skulle inte visa antalet olästa artiklar

Som tur är finns det en lösning på mina problem. Lösningen är en Site Specific Browser, som jag skrivit om tidigare här på bloggen. Så jag startade Fluid, angav reader.google.com i URL och klickade på Create.

Fluid config

Eftersom Googles ikon ser lite mögig ut i OS X högupplösta Dock, laddade jag ner en ny ikon från DeviantART som skapats för detta ändamål.

Google Reader Dock icon

Case closed.

Fotnot, här är en länk till min lista över webbplatser jag bevakar. Importera den i din lösning för nyhetsflöden, om du vill.

Snabbtips: Smarta bookmarklets

För att göra min webbsurfning mer praktisk och effektiv, har jag ett antal ”bookmarklets” i min bokmärkesrad. Jag tycker några av dem är så smarta så jag tänkte dela med mig vilka jag använder. Har du själv tips på en smart bookmarklet, tveka inte att droppa en kommentar.

Jag själv använder Apple Safari som min primära webbläsare, men bookmarklets fungerar naturligtvis även i andra webbläsare. I Safari kan man hur som helst aktivera en bookmarklet genom att använda tangentbordskombinationen Command + <nr> för att aktivera ett visst bokmärke (och därmed en viss bookmarklet).

De flesta moderna webbläsare (dvs alla förutom IE) stöder enkel drag-and-drop av en bookmarklet till din bokmärkesrad i webbläsaren.

Här är mina bookmarklets:

Readability

En ovärderlig applet som transformerar en artikel på valfri sajt (typ aftonbladet, idg, ars technica osv) så att alla distraktioner försvinner. Navigation, reklam, allt utom artikeltexten försvinner – så att du kan fokusera på det väsentliga: texten. Bilderna nedan visar före och efter att Readability aktiverats. (Observera att jag på inget sätt vill uppmuntra till läsning av aftonbladet, som visas i bilden. Aftonbladet är bara valt för att det är ett exempel på en sajt med extremt mycket distraktioner.)

FöreEfter

Före och efter med Readability

bit.ly

Bit.ly är en klassisk URL-förkortare. Med en bookmarklet sparar man en hel del knapptryckningar för att skapa en kort URL.

Clip to Evernote

Evernote är ett smart program / molntjänst / mobilapp som jag använder en del. Det finns klienter till Mac / Windows, en snygg webbklient samt såklart en iPhone-applikation. Så ser jag en webbsida jag vill ”komma ihåg”, aktiverar jag bara den här bookmarkleten. Evernote beskriver sig själv så här:

Evernote allows you to easily capture information in any environment using whatever device or platform you find most convenient, and makes this information accessible andsearchable at any time, from anywhere. Did we mention that it’s free?

I need to read this / Read an article

Ibland när jag sitter och slösurfar och läser lite lättsmälta bloggar och annat skoj dyker man på en sida som jag egentligen vill läsa ordentligt och i lugn och ro. Bara inte just nu… Då aktiverar jag ”I need to read this” och artikeln sparas i min lista över saker som jag ska läsa, senare. När tiden är kommen, och jag vill beta av min lista, aktiverar jag bara ”Read an article” och en artikel från min lista hämtas (och tas bort från listan, naturligtvis)

I need to read this

Quietube

Quietube påminner en del om Readability, fast den fungerar på videosajter som Youtube, Vimeo och Viddler. Den tar bort alla distraktioner från videosidan och visar endast det väsentliga: videon.

Håll till godo, och droppa en kommentar om du har tips eller synpunkter.

Opinion: Fildelning och Rättighetskonglomeraten

Kommersiellt utnyttjande av  rättighetsskyddat material. När immaterialrättslagarna skrevs 1960 var syftet att skydda rättighetsinnehavarna mot att någon annan kommersiellt utnyttjade deras rättighetsskyddade material.

Exemelvis om någon kopierade ett kassettband med Bröderna Herreys och sålde på Drottninggatan för halva priset. En sådan ”pirat” tar ju faktiskt en del av intäkterna som kunder är beredda att betala för verket. Och det är ju rimligt att det är olagligt.

Däremot så ansåg man redan då att rättigheterna inte kunde utsträckas till att hindra privatpersoner att kopiera materialet. Exempelvis var det vanligt med ”dubbeldäckare” – bandspelare med dubbla kassettdeck. Syftet med en sådan apparat var naturligtvis att enkelt kunna kopiera ett band – för privat bruk.

Legalisera kopiering för privat bruk – privatkopiering!

Kassettskatten” införs för att det sker privatkopiering. Rättighetsinnehavarna gick naturligtvis i taket. De stora konglomeraten vill helst att varje uppspelning av verket skall ge ett klirr i kassan. Genom omfattande lobbyism införs en ”kassettskatt” – om man köper ett tomt kassettband så utgår en skatt på det tomma bandet.

Den skatten delas ut till rättighetsinnehavarna för att det sker en privatkopiering. Idag tas ”kassettskatt” – eller som den heter numera Privatkopieringsersättning – ut även på tomma DVD-skivor, tomma CD-skivor och faktiskt om du köper en MP3-spelare. Intressant.

Observera att även om du använder DVD-skivor för att ta säkerhetskopia på dina egna digitala foton – så tvingas du betala kassettskatt.

Du har alltså en moralisk rätt att privatkopiera film och musik – det har du redan betalt för!

När lagar ställs mot varandra så måste man göra en bedömning av proportionalitet. Precis som att rättighetsinnehavarnas kommersiella skydd inte bedömdes kunna utsträckas till privatpersoners möjlighet att ta säkerhetskopia, göra blandband och annat – så är det fullkomligt orimligt att rättighetsinnehavare ska kunna begära ut vad jag som privatperson har laddat ner (och till och med göra civil husrannsakan).

Stoppa IPRED-lagen.

IPRED-lagen är fullständigt oproportionerlig. Den skada som privatpersonen lider av att få kravbrev, kronofogdemyndigheten i dörröpningen en arla morgon för en gryningsräd eller riskera att Internet-leverantören granskar med vem, vad och hur privatpersonen kommunicerar överstiger vida den skada som rättighetsinnehavaren drabbats av.

En digital kopia är en ”cheap copy”. Det är uppenbart för varje fritt tänkande människa att de stora skivbolagen har en priskartell. Priserna på musik och film har inte minskat nämnvärt i takt med effektiviseringar i branschen – och prisdifferentieringen är minimal. Om något är olagligt så är det priskarteller.

När en CD/DVD-skiva säljs till en kund så måste den vertikala kedjan få täckning för sina kostnader: inspelning, ”mastring”, framställning av skiva (plast/aluminium/glossy papper), distribution, försäljning, POS-material och så vidare. Inom många andra branscher som effektiviserats av IT har produkterna och tjänsterna blivit billigare och/eller bättre i takt med effektiviseringen.

Men, detta händer bara om det finns konkurrens och det inte finns en priskartell. Tänk på att en digital kopia är en ”cheap copy” – marginalkostnaden för att framställa ytterligare ett exemplar är i det närmaste noll. Om man dessutom använder Internet som distributionsmedium blir det ännu mer absurt: kunderna betalar nämligen redan för den distributionsmetoden.

Problemet är att musikindustrikonglomeraten är mäktiga. En våg av uppköp och sammanslagningar har gjort att ”The Big Four” – Sony BMG, Universal, EMI och Warner står för 70 – 80% av marknaden. Och de behövs inte längre.

Ett bra exempel är bandet Radiohead. De lade ut sitt album ”In Rainbows” på sajten inrainbows.com år 2007. Kunderna fick själva välja hur mycket de ville betala för skivan. Allt från noll pence och uppåt. Enligt tillgänglig information betalade den genomsnittlige kunden 4£ för skivan. Anledningen till att Radiohead kunde göra så var att deras kontrakt med EMI hade gått ut – de var fria från bojorna.

Det vi ser nu är rättighetsindustrins dödskamp.

Sälj inte ut vår integritet och våra rättigheter för att några jäkligt rika företag har dödspanik.

Hur ska kreatörer överleva i en ”gratisekonomi”? Företrädare för rättighetskonglomeraten har grinat och klagat på att det inte går att konkurrera med ”gratis”. Ibland blir det direkt lustigt. VD för Sony hävdade den 25/2 2009 i rättegången mot The Pirate Bay att anledningen till att Magnus Ugglas senaste skiva sålde 80.000 exemplar istället för 200.000 var The Pirate Bays fel.

*lmfo*

Samtidigt hävdar de, sant eller falskt vet jag inte, att The Pirate Bay har tjänat miljoner på sin sajt. På att ”förbereda medhjälp” till distribution av filer som var och en kostar…. noll. Gratis. Zip. Zilch och Nada.

Logisk dikeskörning.

Och kikar man runt lite i det moderna samhället så ser man att det finns många, många exempel på människor och företag som lever i högsta välmåga på att arbeta i den vertikala kedjan kring information som är gratis.

Det finns mängder med programvaruföretag som ger bort sina produkter gratis. Några bra exempel är väl Linus Torvalds och Mozilla Foundation. Linux-kärnans pappa Linus Torvalds kör nog runt i sin Ferrari i San Fransisco och har det ganska bra – trots att linux-kärnan finns att ladda ner gratis. Mozilla Foundation drog 2007 in 75 miljoner USD på att utveckla webbläsaren Firefox.

När jag läste DN senast så betalade jag inte en krona. Jag läste den på nätet där DN hade lagt ut sitt material, alldeles gratis.

Att driva företag är inte svårt. Det är bara att se till att intäkterna är större än utgifterna.

Att få inkomster är heller inte svårt: det är bara att vara bättre än sina konkurrenter på kombinationen av ”Price, Place, Promotion och Product”.

Men det verkar som om marknadsförarna på The Big Four missar helheten.

För om man gör en enkel SWOT-analys över privatkopiering kontra erbjudandet från rättighetskonglomeraten så ser man snabbt:

Price: Ja här vinner privatkopieringen lätt. Ju lägre pris för samma produkt desto bättre.

Place: Det som rättighetskonglomeraten är besatta av är att styra hur och var du använder deras material. Om du privatkopierar så styr du själv på vilken maskin, när och hur du använder materialet. De vill streama. De vill göra så att titta på filmer på andra enheter än den dator/telefon du köpt materialet till – eller bara på en DVD-spelare. De vill se till att du tar på dig gummistövlarna och plogar dig till videobutiken i snöslasket – kontra att ladda ner filmen/TV-programmet/musikalbumet. På 10 minuter från det att du bestämde dig att du ville se filmen kan du börja titta. Privatkopieringen vinner igen…

Promotion: Här är ett område som rättighetsindustrin borde vinna. Det är en enkel story att sälja in – du bör betala en slant till de som skapat materialet. Vi gör det enkelt för dig – använd vår lagliga tjänst. Men de misslyckas kapitalt. De som gnäller högst och värst är multimiljardärer till artister som Madonna, Metallica och ABBA-Björn. Rättighetskonglomeraten lyckas istället att göra sina kunder förbannade – storyn känns orättvis och girig.

Product: Här är också ett område som rättighetsindustrin borde vinna. Se till att det finns profesionella undertexter. Bra kvalitet (hög upplösning t.ex) på det nedladdade materialet. En tjänst som gör det lätt att hitta det jag vill ha. Relaterade verk. Upptäcka nya artister och regissörer. Istället gör de tvärtom. Produkten, som de dessutom försöker ta ut ett för högre pris för, är sämre än den privatkopierade. Den innehåller kopieringsskydd. Produkterna som släpps är gamla jämfört med vad som finns för nedladdning via privatkopiering.

Följ TPB-rättegången via Twitter

Twitter är en mikrobloggningstjänst, som har blivit väldigt populär för sin enkelhet och det stora antalet program som man kan använda för att lägga in mikroblogginlägg, men även följa vad andra ”twittrar” om. (En svensk motsvarighet är bloggy.se). 

Ett bra program för att använda Twitter på din Mac eller Windows-dator är TweetDeck. TweetDeck är snygg, enkel att använda och presenterar inläggen på ett överskådligt sätt.

De som twittrar om Pirate Bay-rättegången lägger in en ”hashtag” i sina inlägg – #spectrial. Gör en sökning i TweetDeck efter #spectrial, så kan du följa med vad som sägs om rättegången – i realtid. 

Du kan också följa hashtagen #spectrial på search.twitter.com, om du inte vill installera TweetDeck. 

Följ mig på twitter via @maglo.

Musikindustrikonglomerat visar sig från sin bästa sida

Fick ett mail idag. 

Dear Magnus,

Video Disabled

A copyright owner has claimed it owns some or all of the audio content in your video Sonia och Morgan gifter sig…. The audio content identified in your video is Latin Girls by Black Eyed Peas. We regret to inform you that your video has been blocked from playback due to a music rights issue.

OK. Tack. Vackert. Nu blir jag jättesugen på att köpa mer musik. Skall genast gå till affären och köpa massor av CD-skivor.

Uppdaterat: Jag klickade naturligtvis på ”Dispute” och refererade till ”Fair Use”-doktrinen och Lenz vs Universal.

OS X – räcker längre

Man kan aldrig få för mycket batterikapacitet på en laptop. Men ändå, har jag alltid varit relativt nöjd med batterikapaciteten på min MacBook Pro jämfört med mina tidigare, Windows-baserade laptops.

Jag trodde dock att det helt enkelt berodde på att det var ”bättre järn” i min MBP.

Nu visar det sig att Vista suger på mer än ett sätt. Exempelvis batteri. Kolla den här testrapporten från AnandTech.